Debatten över hedniska stadsfester …

Meddelanden från Collegium Patristicum Lundense 17 (2002), 27-34. 

POMPA DIABOLI – DEBATTEN ÖVER HEDNISKA STADSFESTER I DEN KRISTNA APOLOGETIKEN PÅ 300- OCH 400-TALET 

Maijastina Kahlos
 
Min post-doktorala forskning ”Debatt och dialog” fördjupar sig i de kristnas polemik mot hedningar och polyteistiska religioner under åren 380 – 430. Då kristendomen småningom bredde ut sig i Romarrikets olika delar och de polyteistiska religionernas livsrum krympte förde hedningar och kristna en livlig diskussion där man debatterade om religiös tolerans och rikets framtida öde. De kristna skribenterna upplevde det hedniska kulturarvet som ett problem och de var tvungna att klargöra sitt förhållande såväl till de polyteistiska religionerna som över lag till de kulturella strukturer inom vilka de själva hade vuxit upp. Deras skrifter var inte alltid endast en debatt förd med utövare av polyteistiska religioner, utan de förde även en dialog med det hedniska förflutna.

Kyrkofadern Augustinus förde i sitt verk Contra Faustum en lärd debatt mot den manikeiska kristna Faustus. Utöver många andra tvisteämnen anklagade Faustus huvudströmmen av kristna för att vara hedningar. Enligt Faustus bildar den kristna huvudfåran endast en hednisk sekt, inte en avskild religion. Dessa kristna hade anammat och endast omformat hedniska seder och bruk, och de deltog tillsammans med hedningarna i festligheterna på deras festdagar. De hedniska offermåltiderna hade endast omvandlats till kärleksmåltider och avgudabilderna blivit martyrbilder, och de avlidnas skuggor blidkades med vin och mat. De hade egentligen inte ändrat på någonting; de var endast en schismatisk hednisk sekt, som hade samma tro och riter – något omarbetade – som hedningarna, och inget annat avvikande från hedendomen än församlingarna.[1]

Faustus skymfar hårt huvudströmmens kristna. Om Faustus skymf var berättigad – det vill säga, huruvida de kristna var hedningar om de deltog i hedniska fester – är inte här väsentligt för mig. Jag ämnar inte i detta föredrag dryfta över de ‘hedniska’ stadsfesternas historiska situation på 300- och 400-talet. Jag ämnar inte kontemplera över vad man ‘egentligen’ gjorde på senantikens fester eller hur ‘hedniska’ de ‘egentligen’ var. Däremot behandlar jag vad de kristna författarna, kyrkofäderna, biskoparna och andra själasörjare, tänkte och skrev om de ‘hedniska’ stadsfesterna. Vilken innebörd knöt de till dessa och vilka faror såg de i festerna? Jag frigör alltså i någon mån den diskussion som fördes kring festerna från den historiska bakgrunden för att abstrahera de använda argumenten och strukturerna..

Ur kyrkofädernas skrifter lyfter jag fram de kristna som deltog i de ‘hedniska’ stadsfesterna. Modern forskning kallar dem ibland för konformister, ibland för halvkristna eller smyghedningar. Själv använder jag benämningen incerti, osäkra – d.v.s. såväl till definitionen som till sin läggning osäkra. Hur förhöll sig kyrkofäderna till dessa och hur styrdes eller förbjöds deras festdeltagande?

UPPVISNINGARNA ÄR DEMONDYRKAN – TERTULLIANUS’ OCH NOVATIANUS’ STRIKTA LINJE

Olika nyanser kan urskiljas i förhållningssätten till festerna. Avgörande är hur man förhåller sig till festernas innehåll, d.v.s. såg man festerna som religiösa (demoniska och diaboliska) eller såg man dem som samhälleliga evenemang, ibland utan desto större religiös innebörd.

Jag behandlar här främst 300-400-talets polemik om deltagandet i stadsfesterna, men tar först kort upp som jämförelse Tertullianus’ ståndpunkt framförd på 200-talet. 200-talets kristna samfund hade ett växande behov av att definiera sin egen identitet genom att klargöra sitt förhållande till det omkring liggande samhället och den omgivande kulturen, samt genom att klarare ta avstånd från dessa. Situationen var oklar, eftersom kristna deltog rätt aktivt i stadsfesterna, såväl i de romerska kalenderfesterna (såsom Lupercalia, Saturnalia, och nyårsfestligheterna) som i offentliga uppvisningar (teaterföreställningar, kapplöpningar, gladiatorspel).

I sin skrift De spectaculis klandrar Tertullianus hårt de kristna som går på circus och teater lika flitigt som ‘hedningarna’. De kristna som deltog i uppvisningarna och i stadsfesternas gästabud såg inte nödvändigtvis sitt deltagande som delaktighet i avgudadyrkan (idolatria). Tertullianus klargör de romerska uppvisningarnas historiska bakgrund enkom för att klargöra deras samband med idolatria.[2] Enligt honom är uppvisningarna otvetydigt dyrkan av djävulen och hans demoner, de är pompa diaboli och daemoniorum conventus.[3] Hedniska riter (sacra) och offer (sacrificia) till demonerna – alltså gudarna – utfördes i samband med uppvisningarna.[4] Även Novatianus klandrar vid mitten av 200-talet i skarpa ordalag de kristna som deltar i stadsfesterna: alltså det, att de, trots att de deltog i hedniska fester och där utförda laster, ändå täcktes kalla sig själva för kristna.[5] Tertullianus, Novatianus och andra själasörjare på 200-talet förbjuder tydligt och klart kristna att delta i stadsfester och uppvisningar. Hedningarna deltar i dessa. Kristna igenkändes som kristna genom att de vägrade delta i dessa evenemang.[6]

STADSFESTERNAS GRÅA ZON PÅ 300-TALET

Det väsentligaste hindret för ett kristnande av det Romerska riket verkar ha varit de kristna själva. Gällande festerna märks detta speciellt tydligt: trots Tertullianus’ och Novatianus’ strikta hållning avskiljde sig inte de kristna från det omgivande samhällets aktiviteter, utan fortsatte att delta i romarnas fester och uppvisningar vid sidan av sina egna kristna fester. Situationen var ännu mera förvirrande på 300-talet, eftersom förhållandet mellan kyrkan och staten hade förbättrats och kristendomen var en religion gynnad av kejsarna. Den anda av tolerans och samlevnad som den moderna forskningen flaggar med förorsakade på 300-talet mycket huvudbry för själasörjare.[7] Det är just i denna situation som den manikeiska Faustus, som jag citerade i början, hånar de kristna som Augustinus är herde för och kallar dem endast en schismatisk hednisk sekt. Merparten av de kristna högtidlighöll månadens första dag (Kalendae) och solståndens dagar (solstitia) på samma sätt som hedningarna. Faustus hån av den kristna konformismen är säkert rätt slående.

Jag benämner de kristna som deltog i stadsfesterna för incerti, osäkra. Incerti syftar på individer som vacklar mellan hedendom och kristendom, och som vi inte kan definiera och placera i klara kategorier. Benämningen incertus avspeglar även en känsla eller situation av osäkerhet angående individens känslonivå och personliga inriktning. Samtidigt vill jag på en forskningsnivå ifrågasätta möjligheten att definiera och kategorisera individer. De incerti-kristnas röst kan höras i kyrkofädernas skrifter, när kyrkofäderna svarar strängt på deras försvarsargument. Incerti reagerar på olika sätt: En del känner samvetskval för sitt deltagande, säkerligen på grund av själasörjarens anklagelser, andra anser att det inte på något sätt står i konflikt med ett kristet liv att fira stadsfester och bevista uppvisningar. I Petrus Chrysologus’ predikan i mitten av 400-talet framgår det t.ex. att de kristna som deltog i nyårsfesterna ansåg dessa fester ofarliga och ville inte knyta religiösa betydelser till dem; de försvarade sig bl.a. så här:

“Inte bryter vi mot religiösa regler, dessa är ju endast festspel. …. det är endast glädje över det nya året, vi gläder oss åt att det nya året har börjat. Inte är det forna (hedniska) lögner eller avgudadyrkandets synd.”[8]

Det är viktigt att notera, att de kristna själasörjarnas bekymmer och angrepp på 300- och 400-talet riktar sig framför allt mot kristna som deltar i fester och går på uppvisningar. Föremålet för bekymren och polemiken är inte så mycket de utomstående ‘hedningarna’ och deras ‘ogudaktigheter’, utan just de obestämbara incerti-kristna.

 

FESTERNA OCH UPPVISNINGARNA ÄR MÄNNISKORNAS INSTITUTIONER – AUGUSTINUS ‘MILDA’ LINJE

Augustinus verkar – enkom före åren 399-401 – representera en mildare och mera försonlig linje än t.ex. Tertullianus. I sin berömda indelning klassificerar han olika samhälleliga institutioner i tre grupper:

1)      de vidskepliga (superstitiosae),

2)      de nyttiga och nödvändiga (commodae et necessariae) och

3)      de onyttiga och extravaganta (superfluae et luxuriosae).[9]

Inom forskningen har man tolkat det som ett tecken på stor tolerans att Augustinus inte klassificerar teateruppvisningarna som vidskepliga (superstitiosae) institutioner, vilka berör demonerna.[10] Hans hållning till teatern var alltså rätt ‘mild’, men på andra fester, gästabud och uppvisningar såg han betydligt mera avogt. I en predikan uppmanar han dock till en slags tolerans, när han säger att man bör tolerera festen arrangerad till Venus’ ära: “Dessa saker måste tolereras, men inte älskas.”[11] Kristna bör avhålla sig från ‘hedniska’ ritualer, såsom spådom över lag, tolkning ur stjärnorna, haruspexernas och augurernas spådomar, spådom med tärning o.s.v. I en andra predika uppmanar han åhörarna, i en rätt förståelsefull ton och med förståelse för proportioner, att avhålla sig, i den mån det är möjligt, från ovärdiga uppvisningar.[12]

 

ORON ÖVER DE INCERTI-KRISTNA

Det verkar som om Augustinus skulle ha förstått de gamla festernas och uppvisningarnas sociala funktion, för de kunde till och med gagna samfunden genom att öka gemenskaphetskänslan. Han erkänner att man inte nödvändigtvis behöver tolka dem som idolatria.  Men Augustinus poängterar, att fastän en del, starka kristna inte ser någon religiös betydelse i festerna, så borde de ändå undvika dess, eftersom andra, svagare kristna kunde förirra sig att tolka dem religiöst. I sin predikan underströk han vikten av att stöda de bröder som är svagare i tron. De kristna som deltog i festerna kunde hänvisa till att dessa var fullkomligt ofarliga och inte alls företrädde idolatria. De själva viste mycket väl att festens gudom (i detta fall Kartagos genius) inte alls var någon gud. Men de skulle inte pröva sina svagare bröder, för vilka detta inte var lika klart. Om dessa såg kristna delta i festerna, kunde de missta sig att tro att deras trosbröder vördade avgudaidoler. De starka kristna kunde säga: “Gud känner mitt hjärta”, men deras trosbröder känner inte deras hjärtan. Augustinus varnar sålunda:

“Om du är svag, akta, så att du inte blir ännu sjukare; om du är frisk, akta, så att du inte gör en broder sjuk. När de ser dig delta i festen kan detta uppmuntra dem, och så deltar de inte endast i festen utan kanske även offrar åt idolerna.”

För de svagare brödernas skull bör kristna hålla sig borta från festerna. De skulle visa ett gott exempel för de svagare. Dessutom skulle de fungera som exempel för de som fortfarande förblev hedningar. I själva verket var de på festerna skränande kristna en stötesten på hedningarnas väg in i den rätta tron. När hedningarna såg de kristna delta i festerna, tänkte de: “Varför måste vi avstå från våra gudar, när de kristna dyrkar dem tillsammans med oss?”[13] Det fick inte finnas några hinder för hedningarnas slutliga omvändelse. Det kunde inte vara särskilt övertygande att predika ett förkastande av de hedniska gudarna, om de kristna själva inte klarade av att frigöra sig från de hedniska festerna.

 

LINJEN HÅRDNAR UNDER ÅREN 399-401 OCH DÄREFTER

I Augustinus skrifter växlar hållningen mellan en sträng och en mera försonlig och förstående ton – vanligen naturligtvis beroende på åhörarna och situationen. En tydlig tillstramning av attityderna kan dock ses under åren 399 – 401 och perioden därefter – såväl i Augustinus’ skrifter som på andra håll, såsom ett strängare förhållningssätt inom lagstiftning och administration, en tillstramning av den allmänna atmosfären och i kravaller. I en strängare atmosfär strävade man efter att förtydliga den kristna identiteten och skillnaderna till det tidigare, det hedniska underströks. Så skriver t.ex. Augustinus, att Herren inte lovade bringa fred, utan ett svärd som skulle avskilja den kristna, inte endast från sin hedniska familj och sina hedniska vänner, utan även från hans dåliga vanor, d.v.s. förlustelser med de ogudaktiga, deltagande i dryckeslag och festande, samt besök på teater och uppvisningar.[14] För att de kristna bättre skulle identifiera sig med kyrkan måste de avskiljas (segregari) från hedningarna och deras fester.[15]

De kristna uppmanas kontinuerligt att entydigt välja sida. Biskoparna bygger upp motsättningar mellan kristna och hedningar, mellan kristendomen och denna världen, mellan Jerusalem och Babylon, och klagar sedan över de odefinierbara kristna, som inte passar in i deras motsatspar. De kristna fyller nog kyrkorna vid Jerusalems fester, men samtidigt även teatrarna vid Babylons fester, klagar Augustinus.[16]

Den tillstramade lagstiftningen och försök att verkställa den (åren 399-401) gjorde förhållandet spändare på olika håll i riket mellan hedningar och kristna samt mellan de ivrande kristna och de kristna som deltog i stadsfesterna – de incerti-kristna; vi har mest information om kravaller i Östern och i Nord-Afrika. Fastän Augustinus förhållningssätt blev strängare försökte han ändå beskydda sitt områdes incerti-kristna från kravaller och vredesutbrott från den hårda linjens kristna. Han försökte i den ovan citerade predikan få åhörarna övertygade om att de i festerna deltagande kristna hade gjort detta oskyldigt och med rent samvete.[17]

 

HEDNINGARNAS FÖRFÖRISKA INFLYTANDE – FORTSATT ORO ÖVER DE INCERTI-KRISTNA

Efter åren 399 – 401 skiljer sig biskoparnas och andra själasörjares (Augustinus, Quodvultdeus, Caesarius Arelatensis) ton inte märkbart från Tertullianus’ och Novatianus’ absoluta årder att avskilja sig från hedningarna.[18] Uppvisningarna och festerna är dyrkan av djävulen och hans demoner. Den striktare linjen syns även i hållningen till statsmaktens roll. De flesta skribenter, även Augustinus, godkände ivrigt att statsmakten blandade sig i religionsfrågor. I själva verket var det statsmaktens plikt att tvinga människor till den rätta tron. Detta syns naturligtvis i lagstiftningen, speciellt gällande de kristna sekter som definierats som heretiska, men även i lagstiftning mot hedningar.

Kyrkomötet i Karthago år 401 vädjade till den kejserliga administrationen och krävde att de ännu kvarvarande hedniska symbolerna, idolerna och templen skulle förstöras och festerna förbjudas. Dessa fester främjade den hedniska lögnen genom att hedningar nuförtiden tvingade (cogantur) kristna att delta i dessa fester. Genom ett intressant omvänt argument konstaterar biskoparna att på detta sätt hade en ny förföljelse av de kristna börjat under de kristna kejsarnas tid.[19] Kyrkofäderna klagar även på andra ställen över hedningarnas förföriska inflytande på de kristna eller över masstrycket. De klagar att hedningarna kidnappade sina kristna vänner med på circus, fester och dryckeslag.[20]

 

FRÅGAN OM FESTDELTAGANDE PÅ 400-TALET

Vi vet att de incerti-kristna genom sitt deltagande i ‘hedniska’ stadsfester gav huvudbry åt kyrkans män vid mitten av 400-talet. Spelen (ludi) och kapplöpningarna på circus (circenses) var fortfarande en lika väsentlig del av livet för invånarna i Rom som utdelningen av säd. Roms biskopar Leo och Gelasius klagade över de kristnas kontinuerliga deltagande i kalenderfesterna, spelen och uppvisningarna. Båda biskoparna krävde att de kristna skulle göra ett val mellan det kristna (sakrala) och det hedniska (profana). Biskop Leo skriver i en predikan:

“Jag blygs att säga detta, men man kan inte tiga. Det spenderas mera på demonerna än på apostlarna och man besöker flitigare de galna uppvisningarna än martyrernas heliga platser.”[21]

Det bäst kända fallet av stadsfester på 400-talet är diskussionen rörande fortgången av den urgamla Lupercalia-festen. Roms biskop Gelasius förbjöd firandet av festen för de kristna. Det som intresserar mig i detta fall är Gelasius’ argument med vilka han motiverar sitt förbud för de kristna aristokrater som hade kritiserat honom för detta förbud.[22]

De fester som av de flesta lekmän och även av kyrkans män ansågs som neutrala och harmlösa och som hade tillåtits av Gelasius’ företrädare, förvandlades nu under Gelasius’ behandling till tvetydiga fester som skadade de kristnas själar. Det är viktigt för Gelasius att stämpla detta lokala sociala  festande som hednisk superstitio, alltså inte bara onyttigt utan även farligt. De aristokratiska kristna som försvarade festligheterna hade tydligen åberopat den främjande inverkan på samfundet och den allmänna framgången som Lupercalia-festen hade, eftersom Gelasius i sin bevisföring svänger upp och ner på deras argument: aristokraterna själva skadade festen, eftersom de inte firade den tillräckligt noggrant och på det rätta sättet, såsom förfäderna hade gjort. Det skulle alltså vara bättre att de inte firade festen över huvud taget, än att fira den bara till hälften. Aristokraterna borde själva delta rännande nakna så som deras förfäder och inte låta allmogen fullfölja riterna i deras ställe. Det, att aristokraterna skämdes för att själva delta i festerna, visade redan att festerna var ett offentligt brott och ingen räddande rit eller gudomlig kult, utan ett verktyg för perversion.[23] När förfädernas seder var onödiga och tomma var det viktigt att kunna avstå från dem. Gelasius frånsade sig även sina föregångares toleranta inställning och meddelade att varken denna eller kejsarens politik gav rätt att delta i festerna.[24]

Enligt Gelasius var Lupercalia-festen bara en fest för hedningar, som ingen döpt, ingen kristen fick fira. Gelasius upprepar den av Tertullianus’ och många andra kyrkans män tillspetsade motsättningen mellan hedningar och kristna och krävde ett avståndstagande från det hedniska: en kristen kunde inte delta i gästabud såväl vid Herrens som demonernas bord.[25] Han krävde att de kristna tydligt skulle välja sida, välja sin väg (figite gradum), och bestämma vilka de var. Han siktar på samma sak när han hånar aristokraternas halvfärdiga utförande av riterna. Romarna skulle ANTINGEN fira de hedniska riterna som fullvärdiga hedningar ELLER helt och hållet avstå från dem såsom tom vidskepelse (vana superstitio). De måste göra ett val, ANTINGEN – ELLER. Det mest störande för biskopen som lotsade kyrkan var de osäkra incerti-kristnas oklara kristna identitet. Gelasius skymfar Lupercalians försvarare som varken kristna eller hedningar (nec Christiani nec pagani). Hans ändamål är att såra motståndarna, men samtidigt kommer han att uttala vad de incerti-kristna är: samtidigt är de och är de inte både kristna och hedningar.[26]

——————————————————————————–

[1] Augustinus, Contra Faustum 20.4.1: Sacrificia vero eorum vertistis in agapes, idola in martyres, quos votes similibus colitis; defunctorum umbras vino placates et dapibus. Sollemnes gentium dies cum ipsis celebratis, ut Kalendas et solstitia. De vita certe mutastis nihil: estis sane schisma a matrice sua diversum nihil habens nisi conventum.” ”Quare constat vos atque Iudaeos schismata esse gentilitatis, cuius fidem tenentes et ritus modice quamvis inmutatos de sola conventuum divisione putatis vos esse sectas.

[2] Tertullianus, De spectaculis 5.1-8.

[3] Passim, t. ex. Tert. spect. 4.1: Quid erit summum atque praecipuum, in quo diabolus et pompae et angeli eius censeantur, quam idololatria? Tert. spect. 4.3: Igitur si ex idololatria universam spectaculorum paraturam constare constiterit, indubitate praeiudicatum erit etiam ad spectacula pertinere renuntiationis nostrae testimonium in lavacro, quae diabolo et pompae et angelis eius sint mancipata, scilicet per idololatriam.

[4] Tert. spect. 7.3; 12.6.

[5] Novatianus, De spectaculis. 1-2: … vitiorum assertores blandi et indulgentes patrones … christiani sibi nominis auctoritatem vindicantes. Jmf. Tertullianus, De idololatria 14; spect. 20.

[6] Tert. spect. 3.2: non ibis in circum, non in theatrum, agonem, munus non spectabis. Tert. spect. 8.7: Aliena est tibi regio, quam tot diaboli spiritus occupaverunt. Tert. idol. 24.3: Kristna igenkändes som kristna de repudio spectaculorum.

[7] M. R. Salzman, On Roman Time: The Codex Calendar of 354 and the Rhythms of Urban life in Late Antiquity, Berkeley & Los Angeles & Oxford 1990, 21-22, 197, 219; M. Beard – J. North – S. Price, Religions of Rome I, Cambridge 1998, 377-378, 382-383.

[8] Petrus Chrysologus, sermo 155.5: Sed dicit aliquis: non sunt haec sacrilegiorum studia, vota sunt haec iocorum; et hoc esse novitatis laetitiam, non vetustatis errorem; esse hoc anni principium, non gentilitatis offensam.

[9] Augustinus, De doctrina christiana, 2.25.38.

[10] T. ex. R. A. Markus, The End of Ancient Christianity, Cambridge 1990, 112.

[11] Aug. sermo 104.

[12] Aug. sermo 9.11.17.

[13] Aug. sermo 62.4.7: Novit, inquit, deus cor meum. Sed frater tuus non novit cor tuum. Si infirmus es, cave maiorem aegritudinem: si firmus es, cura fratris infirmitatem. Qui vident ista, aedificantur ad alia, ut non tantum ibi manducare, sed et sacrificare desiderent. Ecce perit infirmus in tua scientia frater. … Et cum recubuerint in idolio, veniant et impleant ecclesiam; 62.6.9: Paganos reliquos colligi volumus, lapides estis in via; venire volentes offendunt, et redeunt. Dicunt enim in cordibus suis: Quare nos relinquamus deos, quos Christiani ipsi nobiscum colunt? Absit, a me, inquit, ut ego deos gentium colam. Novi, intelligo, credo. Quid facis de conscientia infirmi, quam percutis?

[14] Aug. Enarratio in Psalmum 96.7: sic ignem, quomodo gladium; nam et quodam loco ait non sevenisse pacem mittere in terram, sed gladium. Gladium ad separationem, ignem ad ustionem; sed utrumque salubrem, quia et gladius verbi ipsius salubriter nos separavit a consuetudine mala. Gladium enim adtulit, et separavit unumquemque fidelium aut a patre suo qui in Christum non crediderat, aut a matre similiter infideli; aut certe, si de parentibus christianis natus est, saltem a progenie sua priore. Nemo enim nostrum non aut avum, aut proavum, aut aliquam antiquam originem in gentibus habuit, et in illa exsecrabili deo infidelitate: separati sumus ab eo quod eramus.

[15] Aug. sermo 198.1: Et modo si solemnitas gentium, quae fit hodierno die in laetitia saeculi atque carnali, in strepitu vanissimarum et turpissimarum cantionum, in conviviis et saltationibus turpibus, in celebratione ipsius falsae festivitatis, si ea quae agunt gentes non vos delectent, congregabimini ex gentibus; 198.2: Si non credis quod credunt gentes, non speras quod sperant gentes, non amas quod amant gentes; congregaris de gentibus, segregaris, hoc est separaris de gentibus.

[16] Aug. enarr. in Ps. 61.10; 30.i.2; 80.2; 84.15; Aug. De catechizandis rudibus 25.48: Animadversurus etiam quod illae turbae impleant ecclesias per dies festos Christianorum, quae implent et theatra per dies sollemnes paganorum; et haec videndo ad imitandum tentaberis. … non enim nescis multos qui appellantur Christiani, haec omnia mala operari … Et aliquanto fortasse graviora facere homines non ignoras, quos nosti appellari Christianos. Sed si hoc animo venisti, ut quasi securus talia facias, multum erras; Aug. sermo 51.1. Jmf. Leo, tractatus 84.1.

[17] Aug. sermo 62.4.7; 62.6.9.

[18] T. ex. Caesarius Arelatensis, sermo 12.4: Omnia spectacula … pompae diaboli sunt; Quodvultdeus, De symbolo 1.2.1: Fugite, dilectissimi, spectacula, fugite caveas turpissimas diaboli, ne vos vincula teneant maligni; 1.2.10: Alius fortassis theatri amator admonendus sit, quid fugiat …; Aug. De civitate Dei 1.31; 1.32; 4.26.

[19] Concilium Carthaginensis 16 Iunii 401, (CC 149, s.196-197): Illud etiam petendum ut, quoniam contra praecepta divina convivia multis in locis exercentur, quae ab errore gentili adtracta sunt, ita ut nunc a paganis christiani ad haec celebranda cogantur – ex qua re temporibus christianorum imperatorum persecutio altera fieri occulte videatur …

[20] T. ex. Aug. enarr. in Ps. 80.11: Puto hodie esse hic sic; arbitror esse hic nonnullos quos amici sui volebant rapere ad circum, et ad nescio quas hodiernae festivitatis nugas; Aug. enarr. in Ps. 85.16: si forte lucratus es amicum tuum qui te volebat seducere, ad theatra; Aug. conf. 6.8.23-24.

[21] Leo, sermo 84.1 (=Sources chrétiennes 200, 71.1): Pudet me dicere, sed necesse est non tacere: plus impenditur daemoniis quam apostolis, et maiorem obtinent frequentiam insane spectacula quam beata martyria.

[22] Gelasius, epistula 100 ad Andromachum (CSEL 35).

[23] Gelas. ep. 100.16-17: si offensio Lupercaliorum nobis adversa procuravit, vestra culpa est. … Satius fuerat non agere quam ea cum iniuria celebrare … ipsi celebrate more maiorum, ipsi cum resticulo nudi discurrite, ut rite vestrae salutis ludibria peragatis … ipsa verecundia vestra vos doceat crimen esse publicum, non salutem et non divinitatis cultum, de quo sapiens nullus erubescit, sed instrumenta pravitatum.

[24] Gelas. ep. 100.28-31: Nihilominus multis temporibus paganitatis superstitio ventilata est. Sacrificetur in templis daemonum et in Capitolio profana vanitas celebretur! … cur portio quantovis tempore ventilata non possit auferri? Si temporibus praescribitur, imputate maioribus vestris, qui cum hac temporis praescriptione non usi sint, posse, quod superfluum est, et debere removeri, dum plura et maiora submota sunt, indicarunt.

[25] Gelas. ep. 100.30: Postremo, quod ad me pertinet, nullus baptizatus, nullus Christianus  hoc celebret et soli hoc pagani, quorum ritus est, exsequantur; 100.9: Non potes enim mensae domini participare et mensae daemoniorum nec calicem domini bibere et calicem daemoniorum, non potes templum dei esse et templum diaboli, lux simul et tenebrae in te convenire non possunt. (Jmf. 1. Kor. 10.21; 2. Kor. 6.14-15.); 100.29: … cur tardius auferatur, quod superstitiosum constat et vanum, quod certe Christianae professioni non convenire manifestum est.

[26] Gelas. ep. 100.19: Dicite nobis, nec Christiani nec pagani, ubique perfidi nusquam fideles, ubique corrupti nusquam integri … Lupercaliorum patroni et re vera digni talis ludibrii et cantilenarum turpium defensores, digni magistri vesaniae..

Kommentointi on suljettu.